korro

Jag har aldrig sett mig själv som speciellt rock'n'roll. Det verkar omvärlden göra däremot. Robert i min klass brukar säga att jag är en rocktjej. Och Carl vill att jag ska skriva en rockhit till honom. Det kanske är mitt svarta hår? Borde jag tona det lite åt brunt? För jag själv känner mig mer som psycotjejen i Breakfast Club, eller som Enid i Ghost World. Den evigt konstiga liksom. Och när jag nån gång ska gå ut och göra stan så är det sista stället jag vill hamna på Rockbaren. Jag vill liksom inte omge mig av blonderade tjejer med tribaltatueringar som är som några slags hangarounds till hardcore superstars roddare. Och jag vill inte höra sweet child o mine och se killen med långt hår och bandana gå bananas på dansgolvet. Jag slipper gärna tjejerna med urringade kortkorta klänningar som dansar på bardisken också. Hellre uppåt framåt* än sticky fingers. Hellre lite indie i hörnet än ett rent rockbars-helvette.




*jag vet inte vad de heter nu för tiden, så jag kommer alltid, likt en kärring som kallar konsum för domus, kalla uppåt framåt för uppåt framåt.