korro

Jag skulle vilja vara en katt. En innekatt.

Hej bloggen!

Här sitter jag och funderar på livet.

Min farsa växte upp arbetarklass och kämpade som fan för att bli jurist. Pluggade på dagen och jobbade på natten. Och här sitter man själv, en snart 27-årig bortskämd medelklassunge och undrar vad man egentligen åstakommit? Måste jag bli något stort? Är jag skyldig livet att bli något stort? Eller är storheten att finna lyckan och harmonin? Farsan blir nog glad där han kikar ner från sitt träd, om jag är lycklig. Det räcker nog bra.

"Så får du Viktorias bröllopskropp" läste jag någonstans. Är det inte stor humor, eller är det bara jag?

Jag har länge tänkt att införskaffa mig ett brödskrin. Jag har tittat på olika modeller och prislägen, och spannet för brödförvaring ligger mellan 199:- och 249:-. Medianpriset verkar dock vara 249 :-. Länge har jag funderat på vilken färg och form min kommande brödförsvaring ska ha. Samtidigt som jag forskat kring utbudet av brödskrin, har en gammal gul burk stått tom i mitt kök, mest som en trevlig prydnad. I morse lade jag resterande frukostbröd i den gula burken och frågan om min framtida brödförvaring kan nu sägas vara löst.

Jussi tyckte mitt graffitiinlägg va dåligt.

Men eftersom jag inte orkar låtsas att jag är intellektuell och starta någon debatt om vem som äger rätten till att utrycka sig i det offentliga rummet, så skriver jag bara rakt upp o ner som jag tänker. Graffiti är fult. Massa reklamtavlor är väl inte heller så snyggt. Ta bort. Vanliga jävla träd och blommor tycker jag är finast. HEJ DÅ IGEN!

Med risk för att låta som en mycket gammal människa.

Men det här med graffiti. Det är ju fult. Kan inte ungdomarna fatta att alla tycker det är fult? Ja, jag tittar hellre på en grå betongvägg när jag går hem från jobbet än massa graffiti som sticker i ögonen. En grå betongvägg är mjuk att titta på och stör inte mina dagdrömmar. Graffiti däremot är lika fult som rave,  den fula delen av 90-talet och cirkus scott tillsammans. Vet ni vad jag tycker och hur gammal jag är? Jo jag är 16 år och jag tycker att alla människor är så gråa och tråkiga, jag tycker att alla ska klä ut sig till clowner så att de blir lite roligare för mig att titta på. Och så ska jag skaffa en folkabuss som jag ska måla färglada blommor på så att alla kan titta på min buss och tycka att jag är en häftig och speciell människa. Kanske åker jag på festival och skaffar mig en lustig hatt i grönt och lila. HEJ DÅ!

Kvinnor, skaffa aldrig unge! Det verkar förstöra precis allting. Jag läser om förlossningsdepressioner, sömnlösa nätter, ont i tuttarna och så det värsta. Barnets entré. Förutom detta är det först när barnen börjar ploppa fram som förhållandet päronen emellan börjar bli ojämställt på riktit. Mamman börjar såklart, medan hon ändå är hemma 24/7 med ungarna att diska, tvätta, städa och springa efter ungarna hela tiden, medan pappan börjar jobba typ mer än någonsin. Och det här är inget ni inte kan hålla med om, det är FAKTA. Det är statistik. Sen tar pappa ut sina två pappamånader på sommaren för att dryga ut sin semester (statistik). Men liksom vad är det för fel på männen?
Och sen måste alla mammor låtsas att det är så jävla underbart, men i smyg hör jag kvinnor som säger att den där första tiden är som ett fängelse. "Helt plötsligt kunde jag inte leva för mig själv". "Jag var enbart tvungen att finnas till för en annan människa varenda minut, hela dygnet!" Men så får man inte tycka som mamma för då är man självisk. Att bli mamma verkar vara det mest självuppoffrande och kravfyllda som finns. Kan inte någon bara erkänna högt att det faktiskt är i alla fall lite jobbigt?
Läser om att förlossningsdepressionerna ökar. Var tionde kvinna får en depression efter förlossningen och kan inte glädja sig åt sin nya lilla bebis. Anledningen? Kvinnor känner en ökad press på att vara den perfekta och lyckliga mamman. När sedan inte lyckan blir lika stor som i dom glossiga magasinen och när man inte ler lika jävla brett som pernilla wahlgren med ungar i hasorna, ja då blir det depression.
Sen fortsätter kvinnan ta huvudansvaret för barn, hem och hushåll resten av livet med resultatet att:

- Arbetsgivare hellre anställer pappor än mammor (trots samma kompetens)
- Kvinnors löner fortfarande är ca 80 % av männens (ja det är för SAMMA JOBB)
- Samhället fortfarande tror att kvinnor är som mjuka bomullsänglar

Att bli pappa däremot verkar helt lugnt. Typ lite som en kul grej.

Hej bloggen! Förlåt för min bortavaro, hoppas att du inte har saknat mig allt för mycket. Själv har jag inte saknat dig alls. Tycker inte vi har haft någonting direkt att säga varandra den senaste tiden du och jag. Har väl inte direkt känt att jag har haft något att säga till någon annan heller, men har inte riktigt kunnat snudda vid varför. Behovet av att skriva om mig själv för främmande människor har även det falnat. Funderar seriöst på att trappa ner med min SSRI-medicin för så här jävla likgiltig har jag inte känt mig sedan skolavslutningen i 9:an när alla tjejer började lipa och sa att nu, nu så börjar livet. Herregud. Jag återkommer.

Om man läser nedastående inlägg kanske man kan räkna ut vilken del av månaden jag befinner mig i? Frasse kan dock vara lugn. Jag har klätt in min omgivning i tidningspapper.

Skönt att skriva blogg när ingen kommenterar. Då vet man att man inte gör nåt väsen av sig liksom. Jag kan i lugn och ro inbilla mig att alla älskar det jag skriver. I övrigt är jag förbannad på allt i dag. Människor omkring mig verkar prata, men det kommer bara bajs ur deras munnar. Eller folk som sitter på sätet innanför en på bussen som helt obsessively compulsivly envisas med att demonstrera så jävla övertydligt att dom ska gå av, på samma hållplats som en själv dessutom. MEN JAAAA JAG SKA FLYTTA PÅ MIG! JAG SKA TILL OCH MED GÅ AV! SÄTT DIG NER KÄRRINGJÄVEL OCH TA EN STESOLID FÖR DINA NERVER VERKAR INTE ANPASSADE TILL KOLLEKTIVTRAFIKENS UPPFÖRANDEKOD. Sen har jag poledansat sönder mina axlar. Jag måste sitta och vifta på armarna hela tiden, annars tror jag att armarna ska fastna i sitt lodrätta läge. Nej hörre ni! Nu ska jag gå ut och konsumera julklappar och öka på växthuseffekten lite grann. Kanske köper jag lite leksaker till brorsans 5-åring som någon annan 5-åring har tillverkat i Thaiwan. Armen.

Är det inte lite roligt med rasister? Att dom liksom är som underutvecklade, dumma barn. Att dom bara går på instinkt och rädsla. Jag tycker på något sätt att det är underhållande. Man kan ju mer förstå om barn är rasister, för barn går ju ofta på känsla och har ett stort behov av att tillhöra någon sorts grupp. Vi och dom. Bilda sig en identitet. Men vuxna människor? Här bor vi, i ett land som vi RÅKAT födas i, vi kunde likagärna vuxit upp i en jävla öken i Afganistan och inte varit läskunniga. Jimmie Åkesson kunde likaväl fötts in i en fattig familj på Gazaremsan. Eller till en oönskad bäbis i Nord Korea. SLUMPEN avgjorde att vi hamnade i detta kalla land i norr, inringat av gränser som NÅGON ANNAN uppfunnit. Och så sitter det människor och tycker att detta land, det är det finaste som finns! Hit får ingen annan komma och smutsa ner! Precis som att ni innan ni pluppade ut ur mammas mage fick välja vilket land ni ville hamna i. Det är så komiskt. Ni råkade för fan bara födas här! Lets worship the fucking slump!

Trafiken på min blogg går inte att tolka. Likt ett alplandskap rör den sig upp och ner. Jag förstår ju att några jävlar RRSar på skiten, men i övrigt förstår jag ingenting. Och här sitter jag nu, med en borttappad helg bakom mig. Kan man ta vara på sin fritid på något annat sätt än att supa till i trevligt sällskap och sedan sova som ett barn i två dagar? Inte vet jag. Det är tydligen såhär jag jobbar. Mitt helgnöje har alltså varit att drömma. En hel jävla följetong har utspelats i mina drömmar. Jag har varit gravid. Jag gick runt och grinade och köpte babykläder i könsneutral färg. Alla var involverade i min oönskade bäbis och sa att karro det här kommer bli bra. Min kille Jussi yttrade dock bara en enda kommentar, "jag vet inte hur man tar hand om en bäbis", sa han och med tom blick försvann han sedan ur min dröm. Mamma och pappa var dock väldigt engagerade. Barnet planerades födas som tvååring. Tårarna ökade i omfattning. Så, nu ska jag lägga mig och föda fram ungjäveln. Återkommer imorgon angående kön, vikt och ras.

En notering:

Idag var vi på studiebesök på Svenska Mässan i Göteborg med min klass. Det är Nordens största mässföretag om jag har förstått det hela rätt. Svenska Mässan har som policy att inte smutsa ner sitt varumärke med taueringsmässor och organisationer som Hells Angels. Tex så får man inte ha en HA väst på hoj-mässan för det kan skrämma upp besökarna. Däremot är världens ledande vapentillverkare hjärtligt välkommna för att konferera.

Meningslös blogg det här. Jag börjar tro att jag är dum i huvvet. Likt en gymnasieungdom. Antingen så är jag dummast eller så är jag smartast. Det samma gäller utseende. Det samma gäller vid närmare eftertanke alla skills man överhuvudtaget kan ha. Antingen så är jag bäst eller sämst. Roligast eller tråkigast. Just nu är jag dum, ful, tråkig och kan inte köra bil. Däremot tror jag att jag är rockstjärna. Haha! Sådär är det fan jämt. Och om jag känner mig omusikalisk, dum och ful någon gång kan jag, för att väga upp, få för mig att jag är bra på att köra bil. Sen tänker jag på livet, döden och universum och grinar lite. Antar att det är puberteten som är tidig i år.

Jaha Anton. Själv så är jag för ungdomsvåld.

Jag tänkte skriva en låt om hur stadsminister Reinfeldt får en djup depression och börjar karva sig i armarna. Hur Reinis faller djupt och hårt genom samhällets allt glesare skyddsnät. Men det blev lite krystat kände jag. För innan Reinis ens hade börjat närma sig depressionens dimma hade ju folk reagerat. Filippa hade väl hintat om privat psykolog och personlig utväcklings-jadi hadi. Hans karriärscoach hade börjat med intensivare pepp på livet-övningar. Hans fucking mamma är ju till och med psykolog så även där känns min text tvivelaktig. Fan. Jag vill ju se Fredde leva på 5000 spänn i månaden. Jag vill se en psykotisk Fredde bli utförsäkrad från sin sjukkassa för att man nu mera inte får lov att vara sjuk i mer än 2 år. Jag vill se Fredde lipa på psykakuten. Sitta där i ett oinrett rum med kala väggar. Tyvärr så finns inga krokar du kan hänga upp din Armanikavaj på Fredde, för du är så jävla suicidal att du får sitta i ett rum utan klädhängare! Ha! Sen kommer refrängen och alla sjunger med! Kanske inte så dumt ändå?

Satt på trean i natt och kom på ett långt och känsloladdat inlägg till den här bloggen. Eller snarare en hel roman. Likt en kvinnlig Håkan Hellström tänkte jag beskriva de Göteborgska gatorna och hur de klapprar under mina klackar där jag vandrar dåliga gatan fram. Men det är ju redan gjort. Börjar fundera på om inte allt redan är gjort. Finns det egentligen något kvar att skriva om?

Jessica har skrivit en så fin dikt om våran vänskap. Jag känner att jag måste publicera den här. Vill dock påpeka att vi aldrig har snattat några läppstift, utan att vi endast nämnt att "oj vad lätt det skulle kunna vara att snatta läppstift på NK". Host host. Annars tycker jag dikten är jättefin och Jessica har fått med både berättelsen om psykosen i Köpenhamn (ett eget inlägg bara det) och den klassiska HDK-festen för några år sedan.

Vad är kärlek? (What is love?)

Att åka mellan oss i spårvagn nummer fyra
Att snatta läppstift som egentligen är dyra

När vi snurrar kring en pelare fastspänd i taket,
ofta ganska osmidigt och lite halvt naket

Att kissa i lådor, trampa snett och dricka drinkar,
Sjunga karaoke och blanda rosa bål i hinkar

När vi blandar alldeles för stark piña colada,
har för höga klackar men ändå är så glada

Att åka till Danmark och göra nåt jag redan gjort,
för tiden gick för långsamt och resten väldigt fort.

Att styra upp en tombola utan några priser
Att vara snygga när vi rapar och fiser

När vi åker bort i turnébussen med bandet,
långt ner i skåne och långt ut på landet.

Att jag har en äkta vän på andra sidan götet
och att du tar hand om mej när jag hamnat bakom flötet

Om jag har sett allt det här förut, varför tar då den jävla bussen mig hit igen?