korro

Jaha Anton. Själv så är jag för ungdomsvåld.

Jag tänkte skriva en låt om hur stadsminister Reinfeldt får en djup depression och börjar karva sig i armarna. Hur Reinis faller djupt och hårt genom samhällets allt glesare skyddsnät. Men det blev lite krystat kände jag. För innan Reinis ens hade börjat närma sig depressionens dimma hade ju folk reagerat. Filippa hade väl hintat om privat psykolog och personlig utväcklings-jadi hadi. Hans karriärscoach hade börjat med intensivare pepp på livet-övningar. Hans fucking mamma är ju till och med psykolog så även där känns min text tvivelaktig. Fan. Jag vill ju se Fredde leva på 5000 spänn i månaden. Jag vill se en psykotisk Fredde bli utförsäkrad från sin sjukkassa för att man nu mera inte får lov att vara sjuk i mer än 2 år. Jag vill se Fredde lipa på psykakuten. Sitta där i ett oinrett rum med kala väggar. Tyvärr så finns inga krokar du kan hänga upp din Armanikavaj på Fredde, för du är så jävla suicidal att du får sitta i ett rum utan klädhängare! Ha! Sen kommer refrängen och alla sjunger med! Kanske inte så dumt ändå?

Satt på trean i natt och kom på ett långt och känsloladdat inlägg till den här bloggen. Eller snarare en hel roman. Likt en kvinnlig Håkan Hellström tänkte jag beskriva de Göteborgska gatorna och hur de klapprar under mina klackar där jag vandrar dåliga gatan fram. Men det är ju redan gjort. Börjar fundera på om inte allt redan är gjort. Finns det egentligen något kvar att skriva om?

Jessica har skrivit en så fin dikt om våran vänskap. Jag känner att jag måste publicera den här. Vill dock påpeka att vi aldrig har snattat några läppstift, utan att vi endast nämnt att "oj vad lätt det skulle kunna vara att snatta läppstift på NK". Host host. Annars tycker jag dikten är jättefin och Jessica har fått med både berättelsen om psykosen i Köpenhamn (ett eget inlägg bara det) och den klassiska HDK-festen för några år sedan.

Vad är kärlek? (What is love?)

Att åka mellan oss i spårvagn nummer fyra
Att snatta läppstift som egentligen är dyra

När vi snurrar kring en pelare fastspänd i taket,
ofta ganska osmidigt och lite halvt naket

Att kissa i lådor, trampa snett och dricka drinkar,
Sjunga karaoke och blanda rosa bål i hinkar

När vi blandar alldeles för stark piña colada,
har för höga klackar men ändå är så glada

Att åka till Danmark och göra nåt jag redan gjort,
för tiden gick för långsamt och resten väldigt fort.

Att styra upp en tombola utan några priser
Att vara snygga när vi rapar och fiser

När vi åker bort i turnébussen med bandet,
långt ner i skåne och långt ut på landet.

Att jag har en äkta vän på andra sidan götet
och att du tar hand om mej när jag hamnat bakom flötet

Om jag har sett allt det här förut, varför tar då den jävla bussen mig hit igen?

Jag lyssnar på Spotify hela dagarna. Det är jag, spotify och pollen. So far so good som man säger. Men idag har det även varit jag, spotify och basshunter SAMT Ken jävla Ring. Ring?? Heter han så? Inte vet jag. Men jag undrar ju vem fan som lyssnar på skiten? Altså det är ju lätt att gå runt o tycka att alla är bananer, men vem ÄR egentligen så banan att man lyssnar på basshunter på riktigt. Altså vem köper skivan? Vem går på spelningen? Var rullar kulorna in? Efter en viss analys så har jag kommit fram till att det antagligen är barn och utvecklingsstörda. Men med barn och utvecklingsstörda funkar väl typ allt? Och om det räcker att ha barn och utvecklingsstörda som målgrupp för att bli etta på Englandslistan så undrar jag ju varför inte Mora Träsk gjorde en mer internationell karriär. Jag har ju iofs ett band som många barn gillar, men det är lite tomt på utvecklingsstörda-fronten. Vi har i och för sig en roddare med krigsskada, men det verkar inte hjälpa. Detta kan vara våran svaga punkt.

Min kompis Ankan sa en så fin grej till mig häromdan. Vi skulle springa till bussen och i all hast ställde jag min soppåse BREVID sopstationen och Ankan utbrister: "Karro! Jag tycker det är så roligt att va med dig för det händer alltid så mycket då!" Jag tyckte ju det var väldigt fint sagt, men efteråt kom jag att tänka på att det hela nog säger mer om Ankans andefattiga liv än om mig.

Den här konversationen jag hade med en bartender i onsdags summerar ganska bra hur mitt sinnelag för alkohol fungerar.

"Hej! Jag vill ha den svagaste ölen ni har!"
"Jaha, en lättöl då?"
"NEJ FÖR FAN!"

Mina intentioner var dock goda.