korro

Jag bara undrar en grej. Vad är det för verklighetsfrämmande människor som är kostymmakare och makeup-artister på svenska TV- och filmproduktioner? Sen när såg alternativa människor ut som tjejen i "män som hatar kvinnor"? Jo hörreni, de kan jag svara på! Svaret är hösten 1998. Sedan dess har inte kombinationen nithalsband, matrix-skinnkappa, svart eyeliner UNDER ögat och svart läppstift varit helt ok. Jag upprepar: inte ok. Kanske på nån stackars schoolshooter i staterna, men inte på en helt vanlig punktjej i mellansverige. Svart lång skinnrock-outfitten utstrålar liksom psykvarning lång väg. Svart lång skinnrock = Här är en som har en hiss som inte riktit går ända upp. Och jag råkade kolla på nån ny SVT-drama-produktion häromdan, med tuva novotny, nåt om livet efter dokusåpan, och där framställdes också dom alternativa vänster-kidsen som frrrrrrrrrrrrrrrrrreaks. Krossa porren och gör revolution och kasta sten. Är det nån som vill krossa nån porr nu för tiden egentligen? Den är ju överallt, snart kommer det växa snoppar ur ögonen på oss allihopa och jag kunde inte bry mig mindre. Sten orkar jag inte heller kasta, men nån gång tänkte jag bli verbal och kasta ord omkring mig.. Om jag inte tar över rekvesitaavdelningen på SVT då, det verkar inte jättesvårt.

Jag har aldrig sett mig själv som speciellt rock'n'roll. Det verkar omvärlden göra däremot. Robert i min klass brukar säga att jag är en rocktjej. Och Carl vill att jag ska skriva en rockhit till honom. Det kanske är mitt svarta hår? Borde jag tona det lite åt brunt? För jag själv känner mig mer som psycotjejen i Breakfast Club, eller som Enid i Ghost World. Den evigt konstiga liksom. Och när jag nån gång ska gå ut och göra stan så är det sista stället jag vill hamna på Rockbaren. Jag vill liksom inte omge mig av blonderade tjejer med tribaltatueringar som är som några slags hangarounds till hardcore superstars roddare. Och jag vill inte höra sweet child o mine och se killen med långt hår och bandana gå bananas på dansgolvet. Jag slipper gärna tjejerna med urringade kortkorta klänningar som dansar på bardisken också. Hellre uppåt framåt* än sticky fingers. Hellre lite indie i hörnet än ett rent rockbars-helvette.




*jag vet inte vad de heter nu för tiden, så jag kommer alltid, likt en kärring som kallar konsum för domus, kalla uppåt framåt för uppåt framåt.

Jag kommer nu att slå in lite öppna dörrar. Så håll i er!

Jag pratade med några klassisar för ett tag sen om Blondinbella. En tjej som är både smart och bra på alla vis sa att folk retar sig på Bellabanan för att hon är tjej och framgångsrik. Den svenska avundsjukan blandat med en gnutta kvinnoförtryck altså. Jag va såklart tvungen att kolla upp det här. Blondinbella har på sin blogg bla skrivit om hur omodernt Sex and the city är. Nu är det Desperate housewifes som gäller. Och då menar hon tydligen inte vad vi ska titta på på TV, utan hur vi ska leva våra liv. Tjejer nu för tiden är så trötta på att knulla runt och vill ha den klassiska tryggheten i ett parförhållande. Heldre bak-Bree än slamp-Samanta filosoferar Bananbella. Läs skiten här.
Altså. Förutom att det är väldigt roligt att BlondinBella är 18 år och redan tant, så är det även fascinerande att hon är helt historielös. Nu för tiden är det altså inne att tjejer både ska vara snygga, framgångsrika, bra på att laga mat OCH ta hand om sitt hem. Men guuuuuuud så befriande hörru! Det fanns en annan tid då kvinnor också väldigt starkt sammankopplades med allt som hade med hembestyr att göra. En tid då kvinnlig rösträtt, fri abort, universitetsstudier, preventivmedel och barnomsorg inte behövde bekymra våra söta små hjärnor.

Summa sumarum: Blondinbella-Banan är både framgångsrik OCH korkad, och inga motsägelser finnes däremellan.

Jag är så fruktansvärt icke-verbal. När jag ska prata låter det mest såhär: Jaa......... (hysteriskt garv)........(tystnad).
Det är också som att min hjärna konstant ligger på några sekunders fördröjning. När ljudet har nått min hjärna och jag just ska börja prata, så har samtalet redan kommit in på helt andra banor. Därför är jag ibland ganska tyst. Men ibland så jävlar vad jag kan prata på. Jag undrar vad detta beror på? Är det dom här jävla signalsubstanserna i hjärnan eller? För isåfall är mina helt ur funktion. Vilket jag i och för sig redan har räknat ut.
Som i går:

Malin: - Igår när jag skulle sova kunde jag inte sova, jag va så täppt i näsan, jag fick nästan panikångest. Jag låg liksom i två timmar och bara andades jättefort.. (osv osv med detaljer och inlevelse)

Jag: (Eftertänksamt)......... Det här var inte bra...............(tystnad)............(tänka tänka tänka).............Näspray!!?

Detta är altså allt jag får fram. När kommer egentligen det här flytande talet man skulle ha fått när man fyllde 6?

Ååå det verkar ju vara värsta krisen på mig i den här bloggen. Men verkligen inte skulle jag vilja säga! Jag vädrar bara mina funderingar! Och ett starkt lysande ljus i min värld just nu är att jag har skaffat en diskmaskin. Aldrig har livet känts så lätt. Ner med smutsdisk, upp med rendisk. En maskin som både diskar och torkar och är prydlig att titta på. Den ser varken ut som en diskho full med disk eller ett diskställ till bredden fyllt av... Disk! Utan den är vit och fin och när man stänger luckan finns inte disken kvar i ens tankebanor. Att diska är numera en ickefråga. Ett annat ljus i mitt liv är jussi! Han är fantastisk. Har ni träffat honom någon gång? Herregud och halleluja, jag börjar låta religiös. Jag borde börja jobba mer med nyanserna i mitt skrivande känner jag. Vår, sommar, höst och vinter. Svart, vitt, brunt och grönt. Jag återkommer.

Jag har alltid stått fast vid att notoriskt glada människor är lite dummare än oss andra. Och människor med lite mer cynisk och svart världsbild (så som jag) är så klart lite bättre, lite smartare. Vi har tänkt efter lite mer och genomskådat allt och alla. Vi tänker, vi vänder och vrider på saker, vi analyserar. Vi gråter och inser världens stora hopplöshet. Men då kommer man ju till frågan; hur jävla smart är det att gå runt och va deppig och slänga sarkasmer omkring sig? Är det så att säga ett strategiskt bra val att gå runt och vara missnöjd på livet? Marken börjar svikta. Min hjärna börjar bubbla. Jag börjar tvivla. Frågan är om det inte är smartast att vara korkad i alla fall?

Man vill ju så gärna förstå sig på människor. Man försöker lyssna och nicka införstående och man är både trevlig och ödmjuk och försöker i möjligaste mån ha ett öppet sinne. Och eftersom undertecknad inte alltid har mått tiptop så inbillar jag mig att jag är lite extra psykologisk. Men, och detta är ett stort men... MEN,  med vissa människor fungerar helt enkelt inte mitt mjuka sinnelag. För varför ska jag vara trevlig när mina trevlighetssignaler inte ens går fram? Det är bara ångvält i 120 km/h och vassa armbågar och klampiklamp i golvet och här är lilla jag med mina balettskor. Do you read me? Nähä tänkte väl det.

Sen när är det ok att gå runt och slänga ur sig klyshor? Ush. Jag har hört så mycket de senaste veckorna, så snart vet jag inte vart jag ska göra av med mig själv. Har folk i min omgivning blivit helt livsbejakande? Eller rent av kristna?

"det finns nån där ute för alla"

"jag gillar utmaningar"

Och vet ni vad? "Jag gillar att ha många bollar i luften"

Kul för er. Själv så tappar jag bort den enda bollen jag ska hålla reda på. Jag är rädd för att gå in i en affär jag aldrig varit inne i, jag kanske virrar runt och ser dum ut. Vid närmare eftertanke kan jag inte komma på någon form av utmaning jag skulle kunna gilla. Och om alla hade nån där ute i hela vida Världen som var menad just för dom, är det inte jävligt osannolikt att man över huvud taget ska hitta den personen? Har någon över huvud taget hittat den rätta i så fall?

Jag dör.

Jag är som ett stort barn som blev vuxet aldeles för sent. Vid 20 års ålder väntade jag fortfarande på puberteten som aldrig ville komma och livet som aldrig ville börja. Men tonnårsångesten kom med dunder och brak en höstdag när jag just fyllt 21 och bara ville dö. Jag ville bara gå ut och lägga mig mitt på Rygatan och bli överkörd, jag ville ta min klockradio från -92 med röda och blåa knappar, koppla in i elutaget och hoppa ner i badkaret, jag ville sova och aldrig mer vakna upp till typ ingenting. Kanske fanns det lyxfrulle i kylen, kanske sken solen ute, kanske ville någon dela sin dag just med mig, kanske ville min mamma ge mig en kram men då spelade det ingen roll. Jaja och så vidare. Jag har som tur var kommit ur puberteten ganska nyligen men tuttar har jag fortfarande inte fått.

Nu när jag ändå delar med mig av min tillfälliga sömnproblematik kan jag ju likaväl dela med mig av lite andra nojjor jag lagt mig till med under livets gång. Ni vet väl att tak helt plötsligt kan rasa in? Konstruktionsfel. Rostig spik. Älvsnabben skulle kunna köra på ett isflak och sjunka. Och jag som bara kan simma max 100 m! Och att någonting aldrig har hänt förut är inget argument, för då borde risken för att de skulle kunna hända nu vara ännu större. Flyplan kan flyga in i saker, metioriter kan slå ut en hel stad. Den som plingar på din dörr skulle kunna vara den där psykiskt instabila tjejen du mobbade i fyran. Och nu kommer hon med en nyinköpt pickadoll för att göra diskussionen kort.

Men karro.. Vad är liksom sannolikheten?

Å herreguuud den måste ju vara... den måste ju vara JÄTTESTOR!

Jag börjar misstänka att någon injicerar tjack i min kvällsmat.
Effedrin i mitt te.
Koffein intravenöst rakt in i mitt blod.
För jag kan inte sova. Jag skakar och svettas och tänker tänker tänker och vänder och vrider på mig själv och på sakerna i mitt huvud och hej och välkommen ångesten. Kan man få ångest av att äta äpple? För jag åt precis ett äpple och kände att ångesten liksom ökade i takt med illamåendet. Har någon annan upplevt något liknande? Kan vi inte dela med oss av våra erfarenheter till varandra?
Frågan är bara vem som skulle kunna ha intresse av att preparera min mat med sömnlöshet.
Läkemedelsindustrin?
Staten?
Stalkern?

Jag går å sover på saken. hej!

Roliga saker man får vara med om på turne (jo jag har turneabstinens):

- En fransk bagare som går ifrån efterfesten kl 5 på morgonen för att jobba, men sedan kommer tillbaka på frukostrasten kl 7 för att röka en joint. I bagarkläderna.

- Dricka vin med Stefan Sundström (heter han så eller?) i en barack i Virsbo.

- Bo på en åker brevid en camping i södra frankrike för att man inte har råd att ta in. Här bodde även en zigienarfamilj i en husvagn vars rödögda hund försökte äta upp våran grillmat. Jag va jätterädd hela natten och trodde dom skulle rånbögmörda oss.

- Poolrace. Dvs bada i så många hotell/privat-pooler som möjligt på en natt. Gärna naken och full. Och helst ska man inte springa därifrån förän någon skriker på en.

- Uppleva den fantastiska känslan av när Koffe glömmer hela SBR's bandkassa på Rasthaus UND Grill i södra Tyskland, som man lämnade för 4 timmar sedan. På väg hem till Sverige.

- Uppleva telefonsamtalet från Koffe till Rasthaus UND Grill i Södra Tyskland. (Hello! Do you speak Swedish? I mean english? Is this Rasthaus och grill? "NEJ KOFFE DE HETER RASTHAUS UND GRILL" Oh I mean Rasthaus OCH grill! "NEJ KOFFE! RASTHAUS UND GRILL" osv)

- Borås

Ok. Jag ska sluta vräka ur mig mina pk-åsikter och skriva lite roliga grejjor om när jag.... Ja juste.. Det är inte så jävla roligt just nu. Magkatarr, affärsekonomitenta, hantverkare och utväxtrand. En överaskande räkning på 6700:- = inga nya kläder på 3 månader, sönderbitna naglar, tonnårsacne och humörsvängningar från helvettet.

Jag borde sitta i karantän.

Jag har en fråga. När blev bröst så speciella? Jessica sa en smart grej en gång när vi pratade om dom där tjejerna som ville bada topless i nåt badhus och blev utkörda. Hon undrade varför alla feta gubbar med bitchtits fick guppa runt i badhuset topless, men inte hon, när dom dessutom har större tuttar än henne. Så vart går gränsen? Och varför ska alltid våra kroppar vara så himla i centrum? Men karro hur skulle de se ut om kvinnor gick med tuttarna bara på badhus och strand? Då skulle ju alla killar bli helt till sig och inte veta vart dom skulle titta! Ja men det är väl inte mitt problem att folk inte kan uppföra sig? Om man ska resonera så kan man ju likaväl bli taliban. På med burkan annars blir männen som galna och kan inte behärska sin sexualitet! Amen och halleluja och Allah välsigne dig.



(ingen håller med)

Ibland önskar jag att jag vore man.

Tänk er:
Slippa raka armhålorna utan att nån tittar konstigt när man har linne
Slippa raka övriga kroppsdelar utan att känna sig äcklig och hårig. (och säg nu inte att man måste raka skägget för ingen tittar konstigt på en om man har skägg)
Inget smink
Inget pillande med luggen
Inget nopprande av ögonbryn
Inget färgande av bryn o frans
Inget målande av naglar
Inget gå upp en halvtimme tidigare för att sminka sig.
Högre lön

Och så tycker jag det verkar så roligt att ha snopp.