korro

Vad hände med mig och feminismen undrar ni? Jo, det är en lång historia. Feminismen och jag var ju bästa kompisar för många år sedan. Feminismen fanns alltid med mig, jag hade alltid mina feministbrillor på mig och med dom kunde jag se saker i helt nya dimensioner. Feminismen var också en bra kompis för hon gjorde mig stark och stolt över att vara jag. Feminismen gjorde mig också arg och förbannad mest hela tiden, och det drev mig på något sätt framåt i livet. Men så plötsligt en dag så hade vi inte setts på ett tag, feminismen och jag. Jag ringde feminismen för att kolla hur det var ställt, men ingen svarade. Jag blev orolig, och lite irriterad. När sedan feminismen ringde en vecka senare lät jag extra många signaler gå fram innan jag svarade. Feminismen ville prata om vissa av mina kompisar. Hon sa att dom var förtryckta, medan jag försökte förklara att nej, någon annan kan inte bestämma vem som är förtryckt och inte. Det som feminismen tycker är förtryck, det kanske någon annan tycker är frihet, försökte jag förklara. Men feminismen ville inte lyssna på det örat. Hon hävdade att hon visste bättre. För om inte mina kompisar kände sig förtryckta så va dom bara lurade av samhället och patriarkatet, sa hon. Efter det var det som att en djup avgrund hade skapats mellan oss. Våran vänskap rann ut i sanden, men än idag tänker jag ofta på feminismen och undrar hur hon mår. Är det någon som vet?

Jag har överlevt en europaturné och det känns skönt. Ibland tänker jag att klarar man en punkeuropaturné, så klarar man vad som helst. Ungefär som lumpen. Man bryts ner (långa bilfärder, kokande kylarvatten, crappy mat, äckliga toaletter) för att sedan byggas upp (roliga spelningar, trevligt folk, gratis öl, anders och måns osv). Enligt Walle är det som att jämföra tårta och bajs, så jag lägger ner mina teorier. Jag har ju inte gjort lumpen å sådär.

Kära dagbok! Min sommar har fått en så sjukt deppig inledning. Har haft feber upp och ner i en vecka och imorse kom snoret och hostan. I går åt jag dessutom quorn så jag kommer antagligen att fisa sönder stämningen i kväll på midsommarfesten. Jag tror att jag aldrig i mitt liv kan vara ledig såhär på eget bevåg igen. Inte när alla är bortresta eller jobbar. Jag ber till gud och jesus att jag aldrig i mitt liv ska bli arbetslös eller sjukskriven. Jag har visserligen hört att om man är psykfalls-sjukskriven så får man gå på dagverksamhet som kan liknas vid dagis. Man får göra halsband och måla teckningar med andra som är sjuka i huvudet. Det kanske skulle vara något för mig eftersom min stresströskel ibland känns helt obefintlig. Jag skulle antagligen också trivas ganska bra eftersom jag då äntligen skulle få känna mig bäst på någonting, jag skulle kunna skryta med att jag faktiskt är friskast på psykdagiset och att alla andra är sjuka i huvvet. På söndag ska jag jobba på AC/DC och måndag Morrisey. Och på torsdag bär det av på turné. Take me out för faaaaaaan.

Ett stort problem med mig är att jag utgår ifrån en utopi, och inte ifrån verkligheten när jag skapar mig en åsikt. Det är som om någon har placerat mig här på jorden i förrgår, och i mina ögon ser omgivningen helt trasig ut. Dom flesta andra människorna verkar utgå från verkligheten och det känns ju lite mer sansat.

Vi lever i en sjuk värld. Jag har länge funderat på att skaffa ett knogjärn. Pepparspay i ena näven, överfallslarm i andra, samt knogjärn på. Blir man odödlig då?

Min mamma har ett hjärta av guld. Hon har färgat min gamla rosa converse-skor svarta och försökt skrubba bort all text på sulorna med klorin. RAMONES, LUNACHICKS och DONNAS syns nu bara som svaga, grå skuggor. Hon har även sytt olika små mobilväskor till mig med prickar, ränder och rosetter, för hon tycker att mina mobiler går sönder så jävla fort. Och folk verkar titta lite konstigt varje gång min telefon åker fram, men fuck you, har ni någon mamma som syr små tygkondomer till era telefoner? Min mamma undrar också om någon annan vill ha liknande mobilväskor, för hon syr gärna fler. Hör av er till mig isf, det finns flera mönster och modeller att välja på. Jag har försökt förklara för mamma att marknaden för dessa rockabilly-mobil-väskor KAN vara begränsad, men det verkar inte riktit som att hon lyssnar på det örat.

Det man ofta ställs inför när man ska skriva blogg, är att ens liv är ganska andefattigt. Man ska berätta vitt och brett om ens liv och leverne och inser att det är ganska knapert på roligheterna. Det kan vara därför de senaste inläggen här mest har präglats av saker som hänt när jag sover. Men ok. I dag har jag lyssnat på Marcy Playgrounds första skiva hela förmiddagen och även repat och intagit några folköl. Jag kom ihåg första gången jag hörde "poppies". Den spelades i ett program i P3 som jag brukade lyssna på, och jag tyckte att gitarrintrot va så jävla bra att jag lyckades fånga stora delar av låten på mitt ständigt uppdaterade kasettband. På samma kasettband fanns även Jimi Hendrix - highway chile och en låt från Jeff Buckleys postumt utgivna skiva. Dessa tre låtar blev så vitt jag minns, aldrig överspelade. Jag kom ihåg att jag som 13-åring fick ett så sjukt starkt sug efter att knarka när jag hörde den där poppies-låten, men som tur var satte mitt minst sagt knapra kontaktnät på Kvarnbyskolans högstadium stopp för mina tidiga knarkardrömmar.. Jag hade även lärt mig i skolan att det skulle hända hemska saker med en när man knarkade. Sprit var jag ännu mer rädd för av någon anledning. Första gången jag drack alkohol hällde jag ut halva burkarna öl i slasken för att ingen skulle tro att jag drack långsamt. Jag var livrädd för att bli full. Jag var ett minst sagt förvirrat barn.

Varenda jävla natt drömmer jag att jag går runt naken. Härom natten drömde jag att jag jobbade naken i en sportaffär, och en ful japansk tjej som skulle köpa joggingskor sa till mig att jag hade en ful fitta. Jag kontrade med att fråga hur många fittor hon egentligen sett i sitt liv, och svaret blev noll. Hon hade bara sett sin egna lilla japanfitta och jag vann triumferande diskussionen eftersom jag var mer livserfaren och sett fler fittor i mitt liv. Hela känslan med drömmen var dock att jag var helt utstirrad och väldigt ensam och byxlös. Inatt fortsatte nakendrömmande med att jag gick runt i skolan, iklädd (trumvirvel) ingenting. Folk frågade såklart varför jag va naken och jag försökte förklara att mina kläder bara trillar av. Jag försökte även skämta bort min nakenhet med några skämt som inte alls föll i god jord. Jag kan tänka mig (efter en lång inledning kommer nu poängen) att Dregen kan ha drömt liknande drömmar. Han behöver förmodligen inte ens sova för att känna förnedringskänslan. "Feta märken till rebellpriser, sjukt bra". Dregen måste haft en företagsledarkuk i röven och en annan företagsledarkuk i munnen när han sa det där. "Säg feta märken till rebellpriser - annars......(sätt in lite valfria snuskiga ord)" hotade antagligen företagskuken nr1. Men "glopp glopp sffdöok döfsfkök öö gulfffpp" va det enda Dregen fick fram, eftersom han hade kuk nr 2 så frrrrruktansvärt långt ner i halsen. Men det spelade ingen roll. "Glopp glopp sffdöok döfsfkök öö gulfffpp" lät som guld i företagskukarnas öron. "Han sa det! Han sa det!" triumferade dom jublande i kör samtidigt som dom kom.
Är det möjligt för Dregen att gå genom livet utan att bli knullad i röven? Jaa, vem vet?

Nyss drömde jag att det hängde en jättestor prototyp av en elgitarr i Mölndals kyrka. Erik och jag och frasse och Anders (altså mitt band) kom på att vi skulle gå dit mitt i natten för att putta på elgitarren så att kyrkan skulle rasa. Detta kom vi på att vi skulle göra i ren tristess för innan i drömmen hade det inte hänt någonting, det var en helt värdelös dröm. Väl framme vid elgitarren fick jag en minst sagt obehaglig känsla i magen och sprang därifrån. Erik va den som va mest pepp på att vi skulle putta på gitarren, han hade till och med införskaffat sig en lång pinne för att få maximal slagkraft. Sen drömde jag att Frasse och Erik och Anders hade målat massor av olika tavlor av oss i bandet som fiskar, som dom ville ge till mig för att trösta mig. Jag va en jättekonstig brun fisk med sugpropp och på alla bilder satt jag på en sten medan dom andra glatt simmade omkring.

- pyjamasbyxor från längst in i garderoben
- linne från gekås vårkollektion 2003
- kofta från h&m
- smink: obefintligt.
- hår: snedtoffs

ÅÅ mitt lilla svarta moln vad jag har saknat dig! Vill du sova i min säng? För det är jättetomt här och lägenheten är helt tyst. Jag vet att jag har haft det för lätt ett tag, jag kände nästan på mig att du var på väg tillbaka. Skönt att du äntligen är här, jag brukar alltid ha så svårt att vara mig själv när du är borta. Stanna inte för länge bara. Du vet att jag tycker det är skönt att vara ensam ibland.

Vem har lurat i oss alla att livet ska vara så jävla lätt hela tiden? Det är som en masspsykos, alla verkar tro att livet ska vara som en tecknad film. Vi knaprar soloft för vi tror att våran ledsenhet och tomhet beror på att det är något fel på OSS, fast det egentligen är samhället som hela tiden gör ramarna för vad som anses normalt snävare och snävare. Det är liksom normalt att vara ledsen när någon sviker dig, när killen gör slut, när allt känns åt helvette en helt vanlig tisdag. Det är hälsosamt att sörja. Vi lär oss av våra kriser, dom gör oss starkare. Men i det här samhället premierar vi alla som förtränger sin ledsenhet, för vi vill bara ha människor som tänker positivt och vårdar sina personliga varumärken och skrattar hela vägen till apoteket.

Jag vet liksom att jag inte är speciellt snygg. Jag är däremot inte heller direkt ful. Jag har inga snea tänder, groteskt överbett eller potatisnäsa. Däremot har jag små kinesögon, ett hår som är 10 gånger tjockare än alla andras och en aningen framåtskjutande haka. När jag gick i högstadiet sa en "kompis" till mig att min näsa förstörde hela mitt utseende. Om inte min näsa hade varit så liten och intetsägande så hade jag kunnat vara riktigt söt menade hon. Skönt att hon sa sådär kan jag nu tänka. För genom att både ha ansetts som ful och ibland fin kan man säga att jag nu har kommit till den totala självinsikten. Jag är helt enkelt ganska medioker i mitt grundutförande. Anywhoooo.. Det jag vill komma till är att det ibland är så jävla skönt att gömma sig bakom sin svarta betty page-lugg och sitt röda läppstift. Jag gör liksom inte anspråk på att vara en strandfresch brud med bara lite mascara utan jag gör anspråk på att helt och hållet vara min egen. Det är därför jag är så såld på allt som har med klassisk burlesque att göra. Hur många klassiska skönheter finns det inom burlesquen liksom? Alla kvinnor genom burlesquens historia skulle idag antagligen anses som medelmåttiga, men enligt mig är dom otroligt vackra. Dels därför att dom själva VET att dom är vackra och dels därför att dom GÖR sig vackra ett sätt som idag anses överdrivet och onaturligt. Istället för att förbättra det som gud har gett en och bleka några diskreta slingor så är det liksom fuck you jag är blond, men färgar håret svart och målar mina läppar röda. I elle kan man läsa att man antingen ska markera läppar ELLER ögon, men i burlesquen är allt tillåtet och lite till. Jaaaa. Kvinnlighetens gränser äro snäva och burlesque-tjejer trampar över gränsen på ena sidan och de osminkade feministerna med hår under armarna trampar över den på andra sidan. Och gud vad jag är glad för det!

Det är ingen idé att skriva blogg tänker jag ibland. Jag är nämligen inte så speciellt bra på att vårda mitt personliga varumärke. Jag gillar liksom att bjussa på mig själv på ett sätt som vissa påstår kan vara lite riskabelt. Så om eventuella "viktiga" människor går in och läser här så finns risken att dom tror att jag är helt out = inget jobb, ingen framtid, inga event.

Det här med att tänka sig själv som ett varumärke gör mig i övrigt så oerhört trött. Ska vi alla gå runt och leka perfekta varumärken hela dagarna eller? Hur skulle världen se ut då egentligen? Inga snuskiga skämt, inga rejäla fyllor, vi skulle alla gå runt lika stiffa som Ebba von Sydow i för höga klackar och dricka högst två glas vitt vin under en fest. Inga mjukisbyxor, inga fuldagar, inga sköna personligheter. Fan. Kan vi inte sluta med den här konstiga varumärkesleken?

Eller ok. Här är mina tre kärnvärden:

- nervositet
- sociala svårigheter
- anpassningsproblem

I dag på bussen hem från skolan så såg jag en tjock mongotant som med all sin vrede sparkade på den nya gb-clownen. Gb-Clownens fru altså. Mongotanten va tjock och hade krulligt hår och va påfallande lik Gb-clownens fru. Jag tänkte att kanske så tog mongotanten ut all sin frustration mot sin egen olycka att ha blivit född till ett mongo mot Gb-clownens fru. Egentligen sparkade hon mot sin egen spegelbild. Sen åkte bussen och jag insåg att jag kanske har gått för länge hos psykolog.

Nu har sommaren börjat nalkas och lust och fägring stor. Jag har observerat att detta verkar få folk att leva upp. Själv förhåller jag mig, i vanlig ordning, lite mer avvaktande. Jag tycker ofta att solen genererar en viss ångest. Sommar = ledighet = varje dag måste styras upp av ingen annan än mig själv = ångest. Jag lyckas också alltid pricka in att vara ledig när alla andra jobbar, vilket såklart ger en extra dimension av "jag är så ensam och ingen vill gå och bada med mig-ångesten". I och för sig så genererar det ju också mycket ångest att bada eftersom man då måste visa upp sin kröpp. Jag är nämligen lite missnöjd med texturen på min kropp. Den är randig och lite grå/rosa. Sen har jag berikats med massa kroppshår, så jag kan inte raka benen som vanliga mäniskor för då blir jag mer som en taggig jävel än en mjuk kvinna. Så jag måste epilera och det gör ont. Och i Afrika svälter barnen.






(Och med den sista meningen så menade jag inte att barnen i Afrika är något som bekymrar mig speciellt mycket, jag försökte bara skapa en viss distans till min egen kroppsnoja. Tack. Hej)

I natt, eller jag kanske ska säga idag, så drömde jag att jag var en akrobat och kunde slicka mig själv. Jag smakade väldigt gott, men hade helt värdelösa fittslickar-skills.

Jag börjar ana en viss oro inför mina likvida medel. Mina resurser börjar sina. Eller, jag är helt jävla fattig på ren svenska. Funderade på lite olika sätt att snabbt skaffa pengar.

Jag å farsan har bråkat med varandra väldigt mycket genom åren, men som mest bråkade vi nog från det att jag blev könsmogen och i protest färgade håret rosa, tills dess att vi för några år sedan insåg att vi faktiskt är ganska lika. Farsan har precis som yours truly en ganska mörk och cynisk syn på världen. Och vi är inte dom som kompromissar i diskussioner direkt. När jag va 15 och tyckte att jag va skitsnygg i min korta svarta kjol, knallrosa hår och trasiga nätstrumpor, så sa farsan att jag såg ut som en fattig hora. Jag i min tur kontrade i en annan diskussion med att farsan va som en regid nazist. Och så där höll det på. Farsan är också den som kan säga helt fel saker vid helt fel tillfälle utan att bry sig det minsta om konsekvenserna. Han kan prata om nåns kusins otrohet på släktmiddagen och sedan avsluta det hela med ett snuskigt skämt vid desserten. Alla skruvar på sig men farsan (och jag) skrattar innan han ens hunnit till slutet på historien. Eller som när vi diskuterade synen på våldtäkt vid middagsbordet och farsan helt plötsligt i allvarlig ton säger, "men kvinnor vill ju bli våldtagna!". Mamma blir förbannad och smäller i dörren, medan farsan bara ler ett lurigt leende. Konstigt att morsan efter 25 år inte lärt sig i vilka situationer dom där provokationerna kommer. Eller som farsan sa till mig för inte så länge sen: "dig går de ju inte att diskutera med, du e ju för fan idealist!"

Vissa människor tycker inte att jag är värd några pengar ifrån livets försäkringskassa. Dom tycker att man ska stå för sina handlingar eller nåt sånt. Men om man är lite småfull och trillar och slår sig i ansiktet, får man pengar för sina ärr då? Eller ifrågasätter vi intaget av den där sista ölen? Eller om man är lite klantig och cyklar omkull? Då kanske man inte är värd några pengar för det var ju egentligen jävligt dumt att cykla sådär fort genom den grusbeklädda kurvan? Och jag kanske inte borde valt att bli psykiskt instabil som en tonnåring när jag var 21? Jag kanske skulle gått den raka vägen istället för den där krokiga jag nu valde? Ja det finns många sätt att se på saker och ting. Själv väljer jag att se det som att livet tar oss både lite hit och dit, och att våra tillsynes fria val inte alltid är speciellt fria.